arrow-right arrow-down search share
Bild: Forststyrelsen/Minna Koramo

Historien bakom Haltia

Idén till Haltias byggnad och arkitektur kommer från en dikt om jordens födelse i Finlands nationalepos Kalevala. I början fanns det bara vatten och luft enligt dikten. Ilmatar, luftens jungfru, tröttnade på sin ensamhet och sänkte sig i urhavet. En dykand, knipa på modernt språk, som letade efter en boplats byggde sitt bo på Ilmatars knä och lade sex ägg av guld och ett ägg av järn. Fågelns ruvande gjorde att Ilmatars knä blev varmt och hon rörde därför på det. Då rullade äggen ner i vattnet och gick sönder. Av delarna bildades jord, himmel, sol, måne, stjärnor och moln.

Haltia påminner om dykanden som ruvar på sina ägg. Byggnadens torn är som fågelns hals och fågelns huvud är vänt mot Noux Långträsk. Solpanelerna på taket liknar fågelns fjädrar. Dykandens ägg ingår även i Haltias huvudutställning.

Utdrag ur den första dikten som berättar om jordens födelse:

På bilden en vattenfågel i skärgårdenKnipan flög, den vackra fågeln,
fram i glidflykt över vattnet
och fick syn på jungfruns knäskål

i det blåaktiga svallet,
trodde att det var en tuva,
tog det för en frodig torva.

Knipan flyger, knipan seglar,
slår sig ner på knäskålskrönet.

Där är boet snart i ordning;
det är dags att värpa gullägg.

Sex blev gulläggen i boet
men det sjunde var ett skinnägg.

Knipan börjar ruva äggen,
hålla varmt i knäskålsboet.

Ruvar en dag, ruvar två dar,
ruvar än den tredje dagen.

Men då märker vattenmodern,
känner havsfrun, himlatärnan,
hur det hettar till i huden,

skålen glöder som ett eldkol,
het som om den stod i lågor,
ådrorna höll på att smälta.

Havsfrun gör ett kast med knäna
sprätter till med alla lemmar:

äggen rullade i vattnet,
hamnade i havets händer;

krossades i tusen bitar,
maldes sönder till små smulor.

Bottenslammet slök dem inte,
allt togs i förvar av vattnet.

Smulorna blev sköna smycken,
bitarna beundransvärda,

äggets underdel förvandlad
till vår moder jord härnere,

äggets överdel förvandlad
till den höga himmelskupan.

Gulans överdel blev solen
som belyser oss om dagen,

vitans överdel blev månen
med sitt matta sken om natten.

Men det brokiga i ägget
blev i skyn till tusen stjärnor.

Och det svarta som där syntes
blev till mörka moln på himlen.

- Kalevala översättning: Lars Huldén och Mats Huldén